backdrift

Det finns vissa stunder i livet när man är som allra lyckligast och sådär nöjd med livet, tillvaron och allt.
Som igår när jag gick på bio med Jenny. Vi bestämde oss för att se en enda man med Colin Firth.
Jag fick i uppdrag att spana efter biljetter. Den enda biografen som körde filmen vid den tiden vi ville gå var Grand.
Grand är en sån där lite avsides biograf på sveavägen där det är väldigt "fint" och mycket såna där vuxna människor som är lite för seriösa ibland tycker jag.

Innan bion hade jag självklart köpt chips och började äta lite på dom i reklamen. Filmen började, och hela introt är liksom sådär superdupertyst så att man kan höra syrsorna spela med benen.
Jag hann hela tiden precis precis stoppa in ett chips i munnen sen blev det så tyst att jag inte kunde fortsätta tugga för då skulle det låta "krisp krisp" jättehögt och bli jättepinsamt och alla skulle titta jättekonstigt (tänkte jag).
Detta resulterade i att jag började äta små chipsbitar hela tiden men var tvungen att stanna mitt i tuggor och sitta alldeles still och vänta på att något skulle bryta tystnaden.

I den stunden trodde jag att vi skulle fnissa ihjäl oss. Jag och Jenny, min fina vän mitt bland alla seriösa vuxna. Vi kunde inte för våra liv sluta.

Det var så mysigt. Jag var så lycklig. Fina vän.